Kroppsacceptans….
Ett ord man ofta svänger sig med, men hur ofta funderar vi över vad det egentligen innebär?

Ni som följt mig ett tag vet vilka framsteg jag gjort på den fronten och också hur mycket jag brinner för att dela med mig till er andra av mina tips på hur man kan må bättre, och kanske framförallt hur man kan frigöra sig från den otroligt hämmande känslan som kroppshat innebär.

Något som dock slagit mig är hur svårt det är att kapsla in vad det egentligen betyder i vardagslivet. Och hur går det ihop med att göra saker med sin kropp som i sina egna ögon gör den snyggare?

När jag själv nu lider av min hängande hud på magen och vill göra något åt det så har tankarna farit omkring om jag har dubbelmoral. Är det verkligen kroppsaccepterat att vilja förändra sin kropp genom något så drastiskt som operation. Eller vem bestämmer ens vad som är drastiskt? Kan man klassa sig som mer eller mindre kroppsaccepterad beroende på hur stort ingrepp man gör på sin kropp?

Vi finner det ju oftast inte som speciellt konstigt att vi varje morgon går upp, duschar, väljer kläder vi känner oss fina i, kanske sminkar oss för att ta fram våra bästa drag, klipper oss och färgar håret – allt för att förstärka våra bra sidor och förbättra verkligheten en aning…

Så vad är egentligen skillnaden mellan att acceptera sitt hår men att ha viljan att göra sig fin i håret, mot att ha accepterat sin kropp men ändå vilja göra den fin och bry sig om sitt utseende?

Jag har funderat mycket över detta faktum och har kommit fram till att för mig består ordet acceptans av framförallt två saker. 
1. Jag hindrar inte mig själv från att göra saker jag vill på grund av mitt utseende längre. 
2. Även om jag ibland fortfarande har dåliga tankar kring min kropp (jag är inte någon superwoman som tycker att allt på mig är skitsnyggt) så påverkar inte tillfälliga dåliga tankar mitt självförtroende eller vad jag anser om mitt värde som människa.

Det var på grund av dom här två punkterna det var så himla viktigt för mig att gå ut och visa upp min kropp innan mina operationer. Jag ville kunna känna ända in i hjärtat att jag faktiskt släppt detta eviga spöke som sa åt mig vad jag kunde eller inte kunde göra på grund av min kropps utseende innan jag hade förändrat det – jag hade inte känt mig sann mot mig själv annars. 

Under sommaren var jag med i ett långt reportage om lipödem i medlemstidningen för riksföreningen mot ätstörningar med det passande namnet “Frisk och fri” – den rubriken kan inte beskriva mitt liv bättre.
Jag känner mig så fri både i tanke och kropp nuförtiden och det är så oproblematiskt att leva i den här kroppen jämfört med hur mina första 35 år sett ut.

Sett på det ur ett livsperspektiv så har det ju inte gått så lång tid sen jag “kom ut” och började visa min kropp som den är men faktum är att jag fortfarande några år senare gör saker som jag aldrig tidigare gjort sedan min kropp drabbades av lipödem.

Mina ben är ju inte på något vis släta och jämna efter operationerna och nej, dom ser inte ut som jag alltid drömt om och jag inser att det kommer dom aldrig göra heller. Men trots någon negativa tanke som infinner sig ibland låter jag inte det hindra mig. Jag gör istället tvärtom och tänker att jag stolt går ut och visar upp benen som dom är, för bara på det viset kan jag hjälpa någon annan att acceptera sin kropp. 

Under hela den här varma sommaren har jag gått omkring i både korta kjolar och shorts i miljöer där jag ALDRIG ens hade tänkt tanken att göra det förut.

Jag har nyligen kommit hem från en resa där jag hade all tid i världen att granska mina gropar på benen, min hängande hudvalk längst ner på magen och min numera snabbt växande överdel av magen – men trots det har jag svansat omkring vid poolen precis som jag varit. Jag har stått upp i vattenbrynet och soltorkat mitt framför alla människor på stranden och gått ut på stan för att äta middag i mina skönaste kläder jag har – inte klätt mig utifrån att benen eller armarna måste döljas. 

Jag har också valt att visa mig precis som jag är på en tidigare läskig och otänkbar plats – jobbet.
Det har nog varit den platsen som varit mest förknippat med ångest vad gäller om någon skulle råka se hur mina ben verkligen såg ut. Men shortsen har åkt på dit också, och det har känts befriande även det. 

Det här med otänkbara platser har fångat mitt intresse då jag uppfattar att många av oss delar den rädslan för att visa oss som vi är på hemmaplan. Det kan vara till exempel på just arbetsplatsen, inför släktingar eller till och med vissa vänner. Det vi dock verkar ha gemensamt är att många av oss tycker att det är betydligt enklare när vi är utomlands, där det liksom inte gör något om vi blir bedömda…

Men tillbaka till ämnet – när det handlar om att känna sig bekväm i sin egen kropp…var går gränsen för vad/hur mycket vi kan påverka kroppens utseende utan att inkräkta på vår kroppsacceptans?

Varje dag väljer vi som sagt kläder vi känner oss fina i, vi väljer att måla våra naglar, sminka oss eller utsmycka oss på annat sätt…  gör det att vi tycker mindre om våra kroppar för det? Om svaret är ja borde det ju innebära att man aldrig mer skulle kunna göra sig fin – eller var går gränsen för vad som i vardagen är kroppsacceptans?
Kan man bara uppnå självkärlek och kroppsacceptans genom att bara vara som man är och aldrig vilja förändra eller förbättra något med sin kropp?
Är det till och med fel att tycka att ens kropp är snyggare med den ena eller den andra kroppsformen eller är acceptans just att låta kroppen och knoppen må så bra som möjligt? Ska vi ens gå in i dömanden kring våra kroppar – är det där vi går i fällan?

Jag har som sagt efter mycket grubblande nått mina svar men det är svåra frågor – vad tycker ni? Skriv gärna en kommentar här nedanför om vad som är kroppsacceptans för just dig.

Förmodligen har vi lika många svar som vi är människor då det är högst personligt, men jag tycker det är viktigt att fundera över var man själv står i frågan – alldeles speciellt eftersom vi är så många som opererar oss och det är viktigt att vara sann mot sig själv. 

Med kärlek till er alla.