Sanningen

 

Jenny_HelbildBrun

Lipödem grad 1 i hela ben, armar, rumpa och buk.

Jenny_Bakifrån_Brun

Smärtan och svullnaden är värst i lår och underben.

Det här är jag…. sanningen.

En kropp, och en sanning, jag i tjugo års tid har gjort allt jag kan för att dölja. Det enorma kroppshatet jag känt under så stora delar av mitt liv har äntligen landat i acceptans.

Nej, min kropp är inte vacker i det avseendet som de allra flesta av oss ser på skönhet. Men vet ni vad, jag har rätt att synas och leva ändå.

För oss med lipödem så spelar det ingen roll hur många timmar vi spenderar i gymmet, på löpbandet, hur bra kost vi äter. För våra sjuka fettceller är resistenta mot den typen av åtgärder.

Hela min struliga vikt- och hälsohistoria finns ju här på hemsidan och jag tänker inte gå in mer på den just nu men det finns såklart anledningar till varför jag väljer att publicera bilder på hur jag faktiskt ser ut.

Trots att jag vet att en del kommer äcklas av min kropp, trots att många kommer tycka och tro sig veta vad och hur jag äter och trots att en del av er där ute sitter och tänker “ännu en som ska bortförklara sin fetma med att det är en sjukdom” så väljer jag att göra det.

Till er som anser er ha rätt att döma mig säger jag bara att jag önskar att ni fick uppleva hur det är att leva i en lipödemkropp. Ge det ett år eller två… se vad det gör med ert psyke när vare sig strikta dieter eller hård träning sex dagar i veckan hjälper. Vad det gör med din kroppskänsla och hur många desperata åtgärder ni skulle ta till för att bli av med det fett ni känner inte tillhör vare sig er kropp eller personlighet. Lägg sen på andras nedlåtande blickar, tisslande och tasslande och oförstående läkare.

 

Att vara “fet” med lipödem handlar nämligen inte om karaktär – vi är förmodligen starkare än de flesta.

Jag bestämde mig för att ta dom här bilderna trots att jag självklart var skräckslagen över tanken på att publicera min kropp på nätet för allas beskådan. Men det fanns samtidigt en tanke och en känsla kring att det här är nåt jag behöver göra som en sista pusselbit i mitt eget läkande.

På vägen hem från fotograferingen spelades en av mina absoluta favoritlåtar på radion och tårarna som rann nerför mina kinder gick inte att stoppa. Jag har gråtit över min kropp så många gånger tidigare i mitt liv och känt så stor sorg över hur jag ser ut. Men nu gråter jag inte längre för att jag hatar min kropp. Jag gråter för att den kämpat i motvind i alla år, jag gråter för att jag hatat den och jag gråter framförallt för allt jag hindrat mig själv från att göra bara på grund av ett utseende.

I och med att jag nu förstått att det är en sjukdom jag har så har mitt liv har gått in en ny fas och äntligen kan jag säga att jag duger precis som jag är.
Det är ju trots allt Inte Mitt Fel.

Lyssna gärna på min inspirationslåt!

 

 

Instagram
Facebook
YouTube
RSS