Operationsdagbok – Vecka 2

Dag 8

En vecka efter operationen kunde jag konstatera att det har gått mycket upp och ner i mående och att varje dag har varit unik. Min glädje över att jag äntligen hade känt mitt högerben som sen förbyttes mot rejäl svullnad på kvällen innan vittnade om att det inte går att räkna med att framsteg inte följs av bakslag.

Dagens projekt var besök hos vårdcentralen och jag hade några punkter att lösa.
– Bli sjukskriven
– Ta blodprover eftersom min yrsel och matthet inte gett med sig
– Boka tid för att ta bort stygnen
– Be om bättre smärtstillande

Eftersom Ibuprofenen jag hade ätit, fyra stycken om dagen, fortfarande inte hade hjälpt och smärtan var högst påtaglig så läkaren skrev ut Citodon som smärtstillande. Han fixade också det andra på listan men tog inget blodtryck trots att jag berättade om yrseln – uppenbarligen nåt jag borde ha frågat om men glömde bort det i all hast. Är det nåt vårdcentralsläkare är bra på så är det att få en att känna sig stressad 😛
Han glömde också säga hur länge han sjukskrev mig men jag fick i alla fall mina prover tagna, och var som vanligt helt slut efter dagens göromål. Jag började förstå att max en sak per dag var en bra regel att förhålla sig till. Och jag började också förstå att min form av vila nog inte var tillräcklig efter ett sånt här stort ingrepp.
Jag är ju så van vid att alltid vara i farten och en vilodag för mig består oftast av lång promenad, matlagning, disk, tvätt, lite jobb vid datorn och sen kanske en eller ett par timmar i soffan – nu behövde jag det omvända – en timme aktiv tid och resten i soffan/sängen.

När jag kom hem från vårdcentralen petade jag i mig mina första citodontabletter och oj vilken fantastiskt härlig effekt det gav – för första gången sen operationen kände jag att jag fick en liten paus från smärtan och verkligen kunde vila. 
Lättnaden blev dock kortvarig.
På kvällen när jag skulle ta nästa två tabletter tog det ca en halvtimme innan jag började få ont i magen och under nästkommande ca 10-15 min eskalerade smärtan enormt och jag trodde faktiskt min sista stund var kommen. Jag blev rädd över vad som pågick och ringde 1177. Jag fick veta att det var min mage som inte tålde citodonet och att jag borde fått en annan medicin som skulle skydda magen utskriven samtidigt, men att min läkare tydligen hade missat det.

Till slut avtog smärtan och jag kunde få några timmars sömn.

 

Dag 9

Jag vaknade väldigt trött efter den kaosartade natten och somnade därför om och sov fram till lunch.
Yrseln kvarstod och jag hade fortfarande samma smärta, men jag beslutade mig för att ta den där efterlängtade duschen som jag skulle få göra efter en vecka.
Det var otroligt skönt att få känna vatten mot benen, och att försiktigt tvåla in dom och få lite blod att lossna från dom sydda ingångshålen kändes otroligt renande. Och det var kul att äntligen få ”inspektera” mina nya ben utan kompression på.
Jag tyckte mig vara lite förskonad från allt för mycket blåmärken och dom i knävecken som hade varit rejäla för några dagar sen hade redan börjat blekna.
Ute från duschen igen passade jag på att byta kompression till en i storlek M, då den förra hade börjat kännas lite lös.

Jag fick en telefontid med min läkare och berättade om reaktionen av citodonet, men han tyckte att jag skulle återgå till mina Ibuprofen och lägga till Alvedon.
Jag svarade att jag redan provat det utan resultat på smärtan, men hans åsikt var att jag inte skulle ha nåt smärtstillande med morfin i. Punkt slut.
Då jag inte känner någon som helst skillnad av Ibuprofenet blev alltså resultatet av detta att jag fortfarande står i princip utan smärtlindring.


Dag 10

Efter ca 1,5 vecka började jag känna mig väldigt medtagen av både förkylningen, brist på smärtlindring och min yrsel.
Jag var på Bräcke för min andra lymdränage-behandling och vi passade på att ta mitt blodtryck via en en liten maskin.  
Den sa att mitt värde var 90/66 vilket vi tyckte var oroväckande lågt och beslutade att jag skulle mäta med manschett också.

blodtryck
Efter en kortare promenad till vårdcentralen var jag fullständigt slut, svimfärdig och illamående.
När vi då mätte blodtrycket var det plötsligt 110/82 och det är väldigt förvirrande att det visade så olika värden. Men kanske kan ett svajigt blodtryck vara det som gör att jag inte mår bra och att illamåendet kommer och går.

Jag hade tänkt handla lite på vägen hem men det kändes som för stor påfrestning så resten av kvällen spenderades i soffan och sängen med enbart vila.
Generellt känns det som att mitt mående har backat tillbaka till hur det var dag tre när jag skulle resa hem, rejält svag och inte så kaxig.

 

 

 

Dag 11

Mitt tillfrisknande gick som tidigare mycket fram och tillbaka. Jag var fortsatt matt och yr och vilade så mycket som möjligt men dag tio kunde jag äntligen känna delar av mitt vänsterben igen.
För första gången sen operationen!
Smärtan var fortfarande påtaglig men hade åtminstone lättat något och jag kunde äntligen böja lite lätt även på vänster ben.
Att sätta på en strumpa har tidigare varit näst intill omöjligt och det har känts som att huden ska spricka när jag försöker böja på knät för att nå ner till fötterna, men nu når jag faktiskt nästan hela vägen ner.

Dag 12

I det stora hela var dag elva likadan som föregående dag. Jag vilade ordentligt hela långa dagen och det enda jag egentligen gjorde var att stå upp i köket i ca 15 min på kvällen.
Jag fick genast påslag av smärta i vänsterbenet även om svullnaden var bättre än det varit innan.
Det känns fortfarande som att musklerna slits itu när jag står och går, men framförallt när jag reser mig.
I ögonblicket när jag ställer mig upp är det som att huden trillar neråt och liksom hänger och dinglar på en skör tråd där inne. Den hårda kompressionen känns riktigt bra att ha på då jag upplever det som att den verkligen hjälper till att hålla allt på plats.

 

Dag 13

Ben i höglägeDen rejäla vilan under helgen visade sig ha gett resultat och jag vaknade piggare och inte fullt lika yr och matt dag tretton.
Besök nummer tre hos lymfterapeuten stod på schemat och hon reagerade direkt när hon tog i mina ben och tyckte att dom kändes betydligt mjukare nu. Hon beskrev det som att dom inte kändes som en hård limpa längre.
Hon nämnde också att magen kändes mjukare och faktum var att jag hade börjat reflektera över att den varit väldigt stor och hård innan. Och det är klart att om jag svullnat i magen och det skapats stopp där påverkar det ju svullnaden i benen också.

Ett stort framsteg den här dagen var att jag för första gången kunde resa mig från soffan utan att behöva ta hjälp av händerna för att häva mig upp. Det gick också bättre att sitta upp utan att svullna på så snabbt.
Överlag den bästa dagen hittills, känns som att det kanske vänder nu.

 


Dag 14

BlodbristTvå veckor har gått och först nu hade jag fått tid för att ta bort mina stygn.
Vissa av dom satt fast rejält i stora sårskorpor och var inte helt lätta att få bort – hoppas det inte blir alltför stora ärr.

I och med att jag fortfarande var yr och illamående så fort jag ansträngde mig hjälpte sköterskan mig att återigen kolla blodtrycket när jag ändå var där. Nu hade det kommit upp till 105/70 men eftersom det fortfarande var lågt passade hon på att kolla upp mina provsvar från testerna jag tagit en vecka tidigare.
Min läkare hade ju sagt att allt såg bra ut men nu visade det sig att han hade skrivit i min journal att ”patienten uppvisar en lättare blodbrist” (blodvärde 105).
Det här fick henne att reagera och i samråd med läkaren fick jag sent omsider järntabletter utskrivna. Hoppas på bättring nu. 

Dagens stora aha-upplevelse var annars att jag provade en lättare kompression när jag begav mig av till vårdcentralen. Jag hade passat på att tvätta min vanliga eftersom jag ändå tog den av mig vid dusch nummer två, och jag skulle ju ändå ta av mig kompressionen snart igen när stygnen skulle tas.
Därför tog jag på mig mina bubblisar istället för min lipoelastic och oj vilken skillnad det blev.
Det kändes som att allt dallrade omkring när jag gick och trycket kändes som att det kom utifrån men inte underifrån, så all vävnad liksom hängde ut sig på längden och jag saknade stödet underifrån.
Det var dessutom en kamp att komma i dom då benen fortfarande är extremt ömma vid tryck.

Min Lipoelastic-kompression har ju ett hål i grenen och öppen midja vilket gör att man i princip kan kliva i dom och sen stänga igen i magen när varje ben dragits på var och en för sig. Betydligt enklare och inte alls lika smärtsamt.

 

 

 

Vecka 3 och framåt

3_V_BenEfter dessa två veckor har det blivit bättre i princip dag för dag, järnet började verka och jag blev sakta piggare. Jag  kunde under lång tid framöver fortfarande inte böja på knäna då det kändes som min hud skulle spricka och sitta på huk var därför inte att tänka på.

Svullnaden började släppa ordentligt när ungefär tre veckor hade gått och det märktes bland annat på att huden började skrynkla sig istället för att vara utspänd.

Efter fyra veckor gick jag tillbaka till jobbet till 100% och de var en pärs. Det hade varit att föredra att börja på 50% då det var riktigt tufft att komma tillbaka till så mycket stress och jobba 9-timmarsdagar med en gång.

För en senare uppdatering kring återhämtningen läs gärna inlägget Tillbaka till verkligheten och det finns även fler filmer på youtube-kanalen

Hoppas ni haft nytta av informationen.

 

 

RSS
Facebook
YouTube
Instagram