Kriga för våra döttrar

I dag på den internationella kvinnodagen är det många av oss som hyllar våra mammor, våra förebilder i samhället och de kvinnor som på något vis har betytt nånting för oss i livet.
Det är en viktigt dag för att fortsätta strida för kvinnans rätt till lika rättigheter på många plan och för mig handlar den här dagen mycket om att ta sig en extra funderare kring sina egna åsikter kring jämlikhet och vad man gör för att förändra det man inte gillar.

13226791_10154872114917729_5498439149222944470_nJag reflekterar dagligen över kvinnans kropp och hur ofta den klankas ner på.
Jag funderar framförallt på hur jag hade kunnat må om vi inte levt i ett så kroppsfixerat samhälle.
Hade jag då ens förstått att min kropp var annorlunda?
Hade jag gått in i dömandet av fett redan i tonåren – att fett är fult?
Hade jag distanserat mig så till min kropp under stora delar av mitt liv att jag känt att min personlighet var min, men min kropp tillhörde någon annan?

Svaren på det kommer jag aldrig få veta men jag kan inte låta bli att undra vad som fick en liten tjej att ens börja fundera i dom banorna…
En liten tjej som borde brytt sig om hur skönt det var att åka och bada med sina kompisar eller hur härligt det var att springa med bara ben ute i det varma sommarvädret – i stället var jag redan i mellanstadiet extremt medveten om min kropp och badbesöket eller den oskyldiga leken var istället förenat med skam.
Vad fick jag dessa värderingar ifrån?
Varför uppfattar små barn att vara smalt är bra – vara tjock är dåligt?
Vad i vårt samhälle är det som triggar igång hela det här hjulet till självförakt?

Jag brukar skämtsamt säga att jag hade velat leva i ett samhälle utan speglar,
för skulle man inte veta hur man själv såg ut skulle man förmodligen inte döma andra – utan människors inre och dess personlighet skulle få vara det som styr.
Oavsett vad just dina svar på dessa frågor är så tycker jag att reflektion är ett bra steg på vägen – när man sen funnit sina svar kan man börja agera för förändring. 

En sån här dag när kvinnan står i fokus känner jag också att kvinnans hälsa ska göra det.
Lika många frågor jag har kring varför vårt samhälle är så kroppsfixerat – framförallt kring kvinnors kroppar – har jag kring hur det kommer sig att kvinnosjukdomar så ofta inte tas på allvar?
Varför är vi som är multisjuka med lipödem, hypotyreos, fibromyalgi, eds osv en grupp som sjukvården ignorerar – är det för att sjukdomarna inte syns utanpå?
Är det för att dom tittar på oss och låter sig TRO att dom vet hur vi lever och tycker vi ska skylla oss själva?

Det här gör mig så fruktansvärt förbannad och jag är så innerligt trött på att bli behandlad som skit av sjukvården.
Men istället för att lägga mig platt och låta dom dränera mig på energi – vilket dom är väldigt bra på – vänder jag på det och använder det som tändvätska.
För varje motgång – desto fler anledningar för mig att inte ge mig och fortsätta kriga. 

Jag såg en film i dag med årtal då stora historiska händelser för kvinnans rättigheter ägt rum – den var inspirerande!
Självklart har inte dom förändringarna gjorts utan att några drivit frågorna framåt – och det är det kära medsystrar vi måste göra nu!

Låta oss inspireras av det enorma arbete våra föräldrar och våra far- och mormödrar gjort för att ta oss dit vi är idag.
Vi måste orka kämpa. Även när det känns som tyngst.
Vårt jobb kommer göra skillnad framöver – vi kommer få vård och kanske framförallt upprättelse – men det åstadkommer vi inte genom att låta oss nedslås, utan var och en måste föra vår egna kamp – i det lilla eller i det stora.

Jag planerar att bli en del av den svenska historien när det gäller vård för kvinnor med lipödem – jag hoppas att alla ni där ute gör det också.

Kriget för vi inte bara för vår egen skull utan för dom som kommer efter oss. Låt oss kämpa för våra döttrar och framtidens kvinnor!

 

Generationer

Min fantastiska mormor var min stora förebild i livet. Nu hoppas jag kunna göra skillnad för min älskade systerdotter.

 

 

 

RSS
Facebook
YouTube
Instagram