Lite drygt två veckor har gått sedan min andra och avslutande operation. 
Precis som förra gången har tiden bara flugit fram och det känns som det är först nu jag börjar komma tillbaka till livet. 

Det har varit lite annorlunda känslomässigt den här gången… Förra gången var det en resa jag precis hade gett mig ut på och den här gången skulle den avslutas. 
Jag kände mig lite stressad över att jag ville att Klasmeyer verkligen skulle förstå vilka områden som var viktiga för mig att få bort, att den nytillkomna smärtan i mina vader skulle försvinna och att han skulle  ta bort tillräckligt mycket för att det inte ska blomma upp någon annanstans framöver. 

Det rent utseendemässiga har hela tiden varit det sekundära för mig då smärtan och den mobilitetsförsämring sjukdomen skapat är nåt som jag inte kunnat känna igen mig själv i. Som person kämpar jag och sliter med det mesta och framförallt är jag AKTIV – nånting som min sjukdom var på god väg att ta ifrån mig. 
Jag är så tacksam att jag hann få reda på lipödem innan en ev. graviditet och innan det hade gått för långt.
När jag beslutade mig för operationen så hade jag nog dock aldrig kunna drömma om att det skulle bli sån stor förändring i mitt liv som det faktiskt blivit. 

Att detta varit en känslosam resa för mig är det nog ingen av mina trogna läsare som förvånas över och trots att jag är den största förespråkaren av självkärlek så innebär ju lipödem även ett enormt fokus på sitt utseende, sitt utseende som man förlorar makten över med den här sjukdomen. Fram tills för några år sedan när den fysiska smärtan tilltog så har ju lipödem för mig varit en enorm psykisk belastning och det är den psykiska delen som varit så påfrestande att leva med under så många år.
Alla dessa känslor kring sjukdomen ligger djupt rotade och trots att jag jobbat så mycket med min kroppsacceptans så finns ändå dom gamla känslorna av sorg kvar. Direkt på uppvaket efter operationen.när jag  knappt ens hunnit bli vid medvetande så kom tårarna – jag vet inte riktigt varifrån dom kom men det var som att nåt där inne brast – och det i princip första jag fick ur mig var – “jag är klar”. Och det är verkligen så det känns nu.

Under dom här två veckorna som gått har jag uteslutande fokuserat på min läkning och som vanligt dokumenterat allt efter bästa förmåga. Häromdagen var det dags att ta nya bilder och nästan lite chockartad stirrade jag på benen på skärmen, jag kunde knappt förstå att det var mina egna ben där på bilden. 
Jag släppte kameran och gick och ställde mig framför spegeln istället.
Där framför mig stod nu en kvinna med snygga ben!
Kan ni tänka er – inte bara en kvinna med ben som duger, eller som jag lärt mig att tycka om som dom är – utan dom är fan i mig riktigt snygga.
Det här är faktiskt första gången jag får en sån känsla i min kropp. Inte den gamla bekanta känslan av acceptans och värme för min kropp som jag tidigare haft, utan det här går mer att likna vid en känsla av att vara nykär.

När jag nu sitter här och tittar på min före- och efterbild bredvid varandra kommer tårarna igen… dom där benen på före-bilden… vems är dom? Det har bara gått ett drygt halvår men ändå känns det nästan som att jag inte känner igen dom längre – var dom verkligen mina i så många år? 
Anledningen till att det känns så främmande tror jag är att jag aldrig har känt att dom gamla benen var mina – benen och överarmarna har alltid varit kroppsdelar som inte tillhört mig, men nu… nu känns min kropp hel. Jag kan inte med ord beskriva hur det är att äntligen få känna så här. Och det spelar ingen roll om min kropp i andras ögon inte alls är perfekt – för för mig är den det nu. 

All den här smärtan jag burit i mitt hjärta i alla år för hur mina ben sett ut och all sorg jag känt över hur jag tidigare begränsat mitt liv på grund av det…. jaaa, jag har på så många plan kommit till vägs ände nu. Jag kommer ALDRIG tillåta mig att känna skam för min kropp någonsin igen – oavsett viktuppgång, ärr, eller vad som komma kan i framtiden. 

Jag är så jävla bra som jag är, och nu är jag redo att lägga detta bakom mig. Jag är klar!