”Fan vad ful du är!”

Den rösten har jag hört hundratals gånger om dagen. Varje dag i så många år. Rösten var ständigt där med nya påhopp…

”Du är fet. Äcklig. Kolla på ditt daller – ingen kan älska nån som ser ut som dig.”

Glåporden kom från en liten osynlig figur som sittandes på min högra axel gjorde mitt liv till en plågsam tillvaro. Med dom ständigt återkommande dömandena fyllde självhatet sakta men säkert min kropp. I över tjugo år satt hon där på axeln med sin höga elaka röst ekande inuti mitt huvud – inte en dag lät hon mig vila från det ökade självföraktet.

Men för ganska exakt ett år sen hände nånting som skulle förändra allt.
Nästan över en natt trillade nämligen min evige följeslagare ner från sin tron och hennes elaka röst kan jag numera bara höra ibland –  långt, långt borta och med en ljus och obetydlig röst.

Istället har hennes varma, kärleksfulla  och omhändertagande syster tagit plats på tronen. Hon berättar för mig varje dag att jag duger som jag är, att jag inte har nåt att skämmas för, att vi tillsammans – kroppen och jag- kommer fixa allt vi åtar oss och inte minst påminner hon mig om att ha roligt och leva livet.

Den här stora förändringen har berott på en sak, och endast en! Det var när jag för första gången hörde talas om lipödem.

Jag har sedan dess börjat läka det stora, stora såret av självförakt som funnits där inom mig så länge jag kan minnas. Och jag hjälper nu läkningen på traven genom att aktivt jobba med att utmana mig själv och göra sånt jag inte trodde jag kunde,  eller var rädd att få kritik för.

För några veckor sen damp det senaste numret av tidningen MåBra ner i min brevlåda. På ett stort uppslag står en tjej med sladdriga och grop20160719_123057iga lår och ler som aldrig förr.
Hon ler för att hon är fri.
Fri att göra vad hon vill, fri att ha på sig vad hon vill och fri från den mörka hemligheten – att absolut ingen fick se hur hennes lår såg ut.

Tänka sig att den där tjejen ju är JAG. Aldrig hade jag väl kunnat ana att jag skulle visa upp mina lår i offentlighetens ljus – fritt för alla möjliga att döma och kommentera, men det har jag nu gjort. Och det känns faktiskt helt ok.

Tänk vilken betydelse ett litet, litet ord – en diagnos –  kan ha för en människas väg till självkärlek.

 

Mina framsteg vad gäller att lyssna inåt vad jag egentligen vill ökar hela tiden. Nu har jag ju den snälla, stöttande systern på axeln som – när jag ibland tvekar lite- ger mig den där extra knuffen att våga.

Jenny_kjol

Redo att gå på fest 🙂

För några veckor sen gick jag för första gången i hela mitt vuxna liv på fest iklädd kort kjol och tunna strumpbyxor – det var lite nervöst men jag kände mig ändå taggad att genomföra min ”galna” idé jag hade fått.
Så jag gick på festen, hade kul, fick komplimanger och kände mig inte bara ok, utan till och med lite fin.

Någon vecka senare kom då artikeln om mig i MåBra-tidningen – och det jag störde mig mest på med bilden till artikeln var att jag var ful i håret och hade en konstig min.
Inte hur mina lår såg ut och hur tydligt alla groparna syntes. Det är nästan lite humor i det hela…

Framstegen har sen fortsatt och förra helgen var jag i Malung med vänner och två kollegor. Vi bodde i en sommarstuga utan rinnande vatten så ”duscha” fick man göra i sjön och det var oundvikligt att dom andra skulle se min kropp.
För ett år sedan hade jag förmodligen ställt in en sån här resa på grund av den panik det hade orsakat att inte ha kontroll på situationen, vem som kunde se mig och inte.
Men nu åkte jag dit, hade en fantastisk helg med sol och bad. Och vet ni vad !? Ingen dog av att se mina ben.

 

Den snälla systern på högeraxeln börjar bli väldigt kaxig nu när hon får rätt i att det inte är så farligt att visa mig som jag är, som jag alltid har trott.
Och det som kanske gör mig mest gott av allt i min självkärleksprocess är min dans.

Tidigare har min elaka djävul på axeln hasplat ur sig  ”du kan inte, du är för tjock för att dansa, du har ingen taktkänsla” och jag trodde henne såklart. Men när syrran nu har kickat ner henne från tronen och själv tagit plats, gav hon mig modet att prova på. Med mitt nyvunna självförtroende gav jag mig därför iväg på buggkurs i höstas och från första lektionen har jag haft såååå roligt.

Nu ser jag dansen som en del av mitt liv som jag inte kan leva utan. Kärleken till dansen har gått från bugg till foxtrot och i den dansen ser jag nu en sån stor möjlighet att kunna uttrycka mig och få vara den jag är, och framförallt att våga prova och våga göra fel.
I fredags dansade jag och en kompis på en utebana och eftersom det var så varmt ute och det blir ännu varmare så fort man börjar dansa så tog jag på mig min korta kjol igen.

Det finns inte ord nog för att beskriva hur skönt det var att dansa med bara ben i den enorma hettan. Och slippa klämma in benen i varma byxor eller kompressionsstrumpor.
Tänk att jag missunnat min kropp det här i alla år. Trängt in den i ett hörn och i täckande kläder när den bara vill ut och leva.

Men det är det jag gör nu – jag lever!

 

Här är ett videoklipp från min dans i fredags – finns massor av saker att lära mig framöver men i min värld hade jag bara kunnat drömma om att ens dansa såhär. Och nu kan jag faktiskt dansa!!!
Det är ju fantastiskt vad som kan hända när man släpper tankarna och låter kroppen bestämma.
 
 
 
RSS
Facebook
YouTube
Instagram