En helt vanlig morgon…

fiende

En av morgonens största fiender

Långt borta hör jag det bekanta ljudet av min väckarklocka, stegrande och aggressivt. Sakta vaknar jag till liv och sträcker mig efter telefonen och stänger av det envisa larmet som kallat på min uppmärksamhet.
Trött och lite i dvala ligger jag kvar några minuter i min sköna säng och låter ögonen vänja sig vid morgonljuset.
Jag känner värmen, dom mjuka, lena lakanen mot min hud och den mjuka kudden mot mitt huvud. Men sen…

Allt det härliga bryts av den ilande smärtan som går genom min underkropp.
Utan att tänka mig för ger jag ifrån mig en djup suck. Just ja, ännu en dag av smärta har börjat.

Jag börjar vrida på mig för att jag ska försöka lindra smärtan. Det funkar inte så jag provar att byta sida. Jag låter överkroppen sätta sig upp med stöd av mina armbågar och tar sen med all kraft jag har sats för att få min tunga, tunga rumpa och ländrygg att kunna vända sig om.
Det gick… Jag pustar ut och lägger mig till rätta, jag drar upp benen i fosterställning och försöker slappna av. Men den är ändå där, den envisa smärtan som vägrar lämna min kropp.

Lika tung som min kropp är, lika tunga tankar dyker upp av att vakna såhär.
Jag blir nedstämd och känner att jag har ett berg att bestiga även idag för att genomgå en helt vanlig dag.
Men tiden går och jag har ett jobb att sköta, jag måste ta mig upp ur sängen och påbörja dagen.
Återigen reser jag överkroppen mot min armbåge, pausar en liten stund, tar sen stöd med den andra handen framför kroppen och puttar upp mig i sittande läge och kan sen härifrån låta benen falla ner över sängkanten. Sitter stilla, djupandas några gånger, och reser mig sen sakta upp med händerna bakom mig mot sängen som stöd.

Jag står där framåtlutad en liten stund innan jag tar några stapplande steg ut ur sovrummet.
Med en hand som stöd mot soffan, väggen, byrån i hallen tar jag mig vägen fram till badrummet.
Jag tänkte gå på toaletten – ett jobbigt uppdrag – först måste jag ju öppna locket.
Eftersom jag inte kan böja ryggen så pass mycket så att min hand ska nå ner till locket så tar jag istället stöd med vänsterhanden mot handfatet som står bredvid, böjer på båda knäna och når till slut locket med min högerhand och fäller upp det.
Sen kommer nästa utmaning – att sätta sig på den låga toalettstolen.
Återigen tar jag stöd med vänsterhanden, den här gången mot badkaret som står på andra sidan om toaletten, och sen dimper jag snabbt ner på sitsen eftersom mina muskler inte orkar hålla emot.
När jag är klar tar måste jag ju också upp härifrån, inte heller det helt enkelt men iaf lättare än neråt. Med båda händerna tar jag stöd mot mina knän för att ta lite sats och komma upp.

Resten av morgonen fortsätter i denna långsamma takt då jag traskar runt i min lägenhet lätt framåtböjd och försöker göra morgonens sysslor. Jag har hittat på en egen teknik för att ta av mig trosorna utan att dom ska hamna på golvet (allt som hamnar på golvet måste ju lyftas upp sen) så när jag låtit dom falla ner över mina ben så fångar jag upp dom med ena foten och liksom kastar upp dom till en mötande hand som kan lägga dom i tvättkorgen.

Nästa utmaning blir att tvätta fötterna i duschen. Det går helt enkelt inte utan det får vänta till kvällen när jag blivit rörligare.
Efter duschen måsta jag ju klä på mig, inte heller någon lätt uppgift, i alla fall inte allt som rör nederkroppen.
Jag sätter mig på sängkanten för att kunna ta på mig strumporna, skor som ska knytas är besvärligt så sommaren är fantastisk när man har enkla skor att kunna hoppa i. Vi ska inte ens prata om hur svårt det är att ta sig i kompressionsstrumporna när man inte når sina egna fötter.
Efter jag ätit frukost kan det hända att jag vill ställa in saker i diskmaskinen, byta påse i soppkorgen, hämta nåt ur frysen. Allt som sker på en nivå som är lägre än höfterna är en pina och ständigt och jämnt behövs den ena armen som stöd för att jag ska kunna komma ner på en sån nivå.
Tack och lov lättar smärtorna något under dagen men då kan det hända att muskelsmärtorna byts ut – eller får sällskap av – den pirrande, molande värken i benen.

Dagar då jag inte har ont nånstans minns jag inte… men det finns en dröm om att få uppleva en sån.

Jag har drömmar om att kunna röra mig obehindrat.

Jag har drömmar om att ha en mjuk och lätt kropp som kan hoppa eller springa.

Jag har drömmar om att kunna kliva ur sängen en dag utan smärta.

RSS
Facebook
YouTube
Instagram